Idag är det morsdag. Det vet vi alla om, man påminns om det överallt...på Instagram, Facebook...i affärer. Man blir även påmind om att man inte har sina barn just den dagen. Det är inte min vecka. Jag har inte rätten att ta för givet att jag får träffa mina barn, eller planera in en-två timmar att få fika med de. Det är inte min vecka. Du påminns om det varje gång, när det är deras födelsedagar, julen, påsken... Att du måste kommunicera och komma överens om att få tid med sina barn... det är då du blir påmind om det som är skitjobbigt. Är det inte min vecka så kan jag inte ta sånt för givet. Jag har haft en underliggande ångest hela den här veckan just för den här dagen. Vissa dagar sätter jag locket på för ångesten, men då får jag ta det gånger hundra sen.
Jag måste lära mig att ta ångesten där och då, säga Hej Ångest. Tillåta att den kommer, så att den sen kan gå. Jag kan inte undvika den genom att springa från den. Vilket jag gör när jag hittar på en massa, försöker lura ångesten i tro att den bara, jaha nä men jag tar och försvinner... istället ligger den och lurar och sen ploppar den upp fast då han den bygga upp så in i helvete. Jag är mycket bättre att inte hitta på en massa saker för att jag ska slippa tänka. Utan det är något som jag arbetat på att låta ångesten komma, jag vill vara ifred, jag vill vara ensam. Jag låter mig själv vara ledsen, inte alltid.. men mycket bättre på det. Sätta ord på mina känslor. Det har jag att tacka Robin för, en mer förstående och omtänksam människa har jag aldrig träffat.
Ångesten tog över mig i början av mars. Det kändes som att jag bokstavligen gick in i ett rum där det inte fanns syre. Kändes som att alla känslor kom på en och samma gång. Som jag har varit avstängd innan, med alla innersta känslor... saker jag inte bearbetat. Och det som varit är att jag har inte bearbetat det här med min tid med barnen, man har de varannan vecka. Att verkligen känna det, den smärtan när de inte är här hos mig... den är obeskrivligt jobbig. Och jag vet att det är det rätta valet, så är det något som känns så jävla jobbigt. Mitt problem är då när jag känner saker för mycket, stänger jag av. Vill inte kännas vid det. Så när jag väl sätter på, då får jag ta allt som jag lagt på hög. Och det var jävligt mycket jag lagt på hög tills i våras. Det är första gången som jag lät allt komma, på en och samma gång. Och hade det inte varit för Robin så hade jag fortsatt varit avstängd i de mest jobbiga tankar och känslor. Vilket inte är det bästa i det långa loppet. Han har funnits där och stöttat, så på bara tre månader så har jag kommit långt vad det gäller min ångest. Den tar inte över min vardag 100%, den kommer och går med lite längre mellanrum. Men denna vecka vart mer påtagligt, detta med morsdag, Hugos födelsedag... och det är inte min vecka... vad gör jag då. Jag festar på fredagen så jag kan på ett tankebreak... och det var så himla kul att få ha sina vänner runt sig och jag hade verkligen jättekul och mådde bra. Men faktum är att dagen efter, som igår så det jag då lagt på hyllan, mina känslor kring dessa dagar, kommer då i full fart och slår in min dörr som jag stängt, slår ner den i full fart och ångesten har då förökat sig. Vilket jag fått tagit igår och idag. Jag fick bara säga Hej din jävla Ångest, men det är bara att ta. Jag måste, för att det ska bli bättre. För att jag ska kunna få ha de där bra och ångestfria dagarna. Så måste jag ta det nu.
Det är ett jobbigt ämne detta med ångest och alla med ångest har det pga av olika saker. Men våga prata om det, jag pratar om det öppet. Det underlättar för mig, att jag själv accepterar mig själv att det är okej att må dåligt ... det gör inte dig till en svag person, utan tvärtom. Man blir bara starkare om man tar sig igenom skiten än att försöka ta genvägar och tror att man lurar bort problemet, vilket man aldrig kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar