Det vi glömt, vet vi inget om

Tittade på en dokumentär, Tsunamins barn. Min man tyckte det var väldigt jobbigt att se på och ville byta kanal. Men jag sa nej då det är nyttigt att se vad vissa får gå igenom. Jag är sån som behöver möta alla känslor, att jag får skratta och gråta till tv program. Men detta tar så hårt i hjärtat att se dessa mammor och pappor i verkliga livet, som går igenom en förlust av ett eller flera barn. Det är fullkomligt overkligt! Man vet att det händer, men att få se det med egna ögon oavsett om det är på tv, så är livet så sjukt orättvist. Eller vem förtjänar att förlora sitt barn? Ja går vi in på djupet så finns det några få själar som nog gör det, incest, misshandel osv. Ni förstår mig vad jag menar! MEN detta sätt att missta sina barn i en sådan katastrof. Att små små barn fått dött denna död... det gör mig riktigt arg på moder natur. Det tog emot hårt att se programmet igår men jag rekommenderar att göra det. För det har hänt. Själv har man nästan glömt bort tsunamin, men inte de som förlora en familjemedlem eller de som fick vara med om katastrofen. För de lever det vidare inom de. Men vi andra vi lever på som den aldrig har hänt... Men det har hänt