Hej Ångest!

Idag är det morsdag. Det vet vi alla om, man påminns om det överallt...på Instagram, Facebook...i affärer. Man blir även påmind om att man inte har sina barn just den dagen. Det är inte min vecka. Jag har inte rätten att ta för givet att jag får träffa mina barn, eller planera in en-två timmar att få fika med de. Det är inte min vecka. Du påminns om det varje gång, när det är deras födelsedagar, julen, påsken... Att du måste kommunicera och komma överens om att få tid med sina barn... det är då du blir påmind om det som är skitjobbigt. Är det inte min vecka så kan jag inte ta sånt för givet. Jag har haft en underliggande ångest hela den här veckan just för den här dagen. Vissa dagar sätter jag locket på för ångesten, men då får jag ta det gånger hundra sen.

Jag måste lära mig att ta ångesten där och då, säga Hej Ångest. Tillåta att den kommer, så att den sen kan gå. Jag kan inte undvika den genom att springa från den. Vilket jag gör när jag hittar på en massa, försöker lura ångesten i tro att den bara, jaha nä men jag tar och försvinner... istället ligger den och lurar och sen ploppar den upp fast då han den bygga upp så in i helvete. Jag är mycket bättre att inte hitta på en massa saker för att jag ska slippa tänka. Utan det är något som jag arbetat på att låta ångesten komma, jag vill vara ifred, jag vill vara ensam. Jag låter mig själv vara ledsen, inte alltid.. men mycket bättre på det. Sätta ord på mina känslor. Det har jag att tacka Robin för, en mer förstående och omtänksam människa har jag aldrig träffat.

Ångesten tog över mig i början av mars. Det kändes som att jag bokstavligen gick in i ett rum där det inte fanns syre. Kändes som att alla känslor kom på en och samma gång. Som jag har varit avstängd innan, med alla innersta känslor... saker jag inte bearbetat. Och det som varit är att jag har inte bearbetat det här med min tid med barnen, man har de varannan vecka. Att verkligen känna det, den smärtan när de inte är här hos mig... den är obeskrivligt jobbig. Och jag vet att det är  det rätta valet, så är det något som känns så jävla jobbigt. Mitt problem är då när jag känner saker för mycket, stänger jag av. Vill inte kännas vid det. Så när jag väl sätter på, då får jag ta allt som jag lagt på hög. Och det var jävligt mycket jag lagt på hög tills i våras. Det är första gången som jag lät allt komma, på en och samma gång. Och hade det inte varit för Robin så hade jag fortsatt varit avstängd i de mest jobbiga tankar och känslor. Vilket inte är det bästa i det långa loppet. Han har funnits där och stöttat, så på bara tre månader så har jag kommit långt vad det gäller min ångest. Den tar inte över min vardag 100%, den kommer och går med lite längre mellanrum. Men denna vecka vart mer påtagligt, detta med morsdag, Hugos födelsedag... och det är inte min vecka... vad gör jag då. Jag festar på fredagen så jag kan på ett tankebreak... och det var så himla kul att få ha sina vänner runt sig och jag hade verkligen jättekul och mådde bra. Men faktum är att dagen efter, som igår så det jag då lagt på hyllan, mina känslor kring dessa dagar, kommer då i full fart och slår in min dörr som jag stängt, slår ner den i full fart och ångesten har då förökat sig. Vilket jag fått tagit igår och idag. Jag fick bara säga Hej din jävla Ångest, men det är bara att ta. Jag måste, för att det ska bli bättre. För att jag ska kunna få ha de där bra och ångestfria dagarna. Så måste jag ta det nu.

Det är ett jobbigt ämne detta med ångest och alla med ångest har det pga av olika saker. Men våga prata om det, jag pratar om det öppet. Det underlättar för mig, att jag själv accepterar mig själv att det är okej att må dåligt ... det gör inte dig till en svag person, utan tvärtom. Man blir bara starkare om man tar sig igenom skiten än att försöka ta genvägar och tror att man lurar bort problemet, vilket man aldrig kan göra. 

Jultider

Jag har inte bloggat mycket de senaste två åren. Det har haft sina orsaker, mycket pga jag inte haft lust och för det andra ingen energi.

Mitt liv har verkligen varit upp och ner senaste 1,5 åren. Vem har sagt att en separation ska vara lätt? Oavsett om det är det rätta så har det var sjukt svårt och jobbigt, det värsta har varit att inte ha barnen hos sig hela tiden. Det andra att man tappar sig själv och ska ge sig tid att hitta sig själv... helt själv. För det misstaget gick jag igenom när jag träffade en alltför tidigt efter separationen och att jag samtidigt inte landat i mig själv. Det visade sig att det var destruktivt och jag var tvungen att sluta träffa han. Min magkänsla och hela min kropp sa ifrån och jag lyssna på den, det var det bästa jag någosin kunde göra för mig själv. För under all stress fick jag diabetes typ 2, äter idag fyra tabletter om dagen. Men blev en liten vändpunkt i samma veva att sluta med det jag håller på med och koncentrera på mig själv och  Att vara själv! Den tiden från våren till hösten, framförallt sommaren har gett mig så sjukt mycket, alla mina älskade vänner och familj men även framför allt mig själv. Att jag landa i mig själv... endast för min egen skull.

Sen träffade jag Robin. Helt oplanerat! Jag älskade att vara själv, göra vad jag ville, när jag ville. Men han började skriva till mig och jag svarade... såklart! haha! Han ville bjuda mig på kaffe och jag fattade mer och mer tycke för han, ju mer jag skrev och sen började vi prata väldigt intensivt i telefon och då tyckte jag bara mer och mer om han innan jag änns träffat han. Men sen vart det en liten lekparksdejt en fredag och sen vart det en riktig dejt dagen efter. Det klickade redan från första stund och hela min kropp kände att Robin är den mest omtänksamma person jag någonsin mött. Inget spel eller lögner från första stund, allt kändes så genuint och att allt växte fram. Men sen efter första gången vi verkligen träffades så har det bara expoderat och vi har träffats varje dag efter det. Jag kan säga utan att blinka att jag litar på han utan och innan. Den tryggheten på alla plan han ger mig är bortom denna värld... som jag aldrig trodde jag kunde få känna på.

För har du dejtat i dessa tider? Alla dessa nätdejtingsidor och smusslande från höger och vänster.  SÅ mycket otrohet som äger rum! Gjorde att jag inte vågade se att ett monogamt förhållande kunde existera. Det är ett fåtal därute som är helt trogna. Men trots allt som man har sett så känner jag ingen som helt oro eller liknande och det är en jävligt skön känsla.


Så jag tänkte rocka framtiden med ett nytt jobb på det här med.
Jag har blivit anställd som Bildlärare på Vialund skola, börjar till januari.
Lite ökning på lön med mera.... så jovars.
Så kan inte direkt klaga på livet just nu!

Vabb

Känns som jag inte gjort annat än vabbat de tre sista gångerna som barnen varit hos mig. Allt från feber, öroninflammation, hosta och magsjuka. Må detta få ett slut. För annars kommer pengarna i plånboken också ta slut.

Har renoverat vardagsrummet i helgen. Är faktiskt riktigt nöjd och känns mer som jag nu. Kan tyvärr inte ta kort just nu då mina döttrar till orkaner har vänt upp & ner på allt känns det som. Förstår inte hur så få och små barn kan ställa till som ett tjog med ungar. Helt fantastiskt!

Går vidare

Livet går vidare! Som alla säkert redan vet så ska Alex och jag gå isär. Jag ska flytta till en 4:a i Kumla såklart. Många är förvånade, ni som var så starka? Ja som vänner. Men jag har under en tid inte varit mig själv, förträngt vad jag kännt. Inte velat kännt av. Vem vill ha sina barn på halvtid? Jag har handlat fel, likaså Alex. Men efter jag tog steget att först inte veta vad jag vill göra och berätta det. Så utvisa tiden sina sidor att jag är starkare ensam. Detta är rätt. Och ett nytt kapitel i livet börjar. Med mina älskade barn. Det kommer bli jobbigt när det kommer till att inte ha sina barn vid sin sida hela tiden. Jag själv känner att jag klarar på egen hand. Det är i det och barnen jag finner min styrka!

Livet

När det känns som att trampa luft. Livet  är extremt jobbigt just nu. Men det viktigaste är att jag och Alex kommunicerar med varandra. Vilket vi gör. Diverse rykten sprids säkert men det är få som verkligen vet orsak och mest Alex och jag som förstår varandra, som är såklart det viktigaste. Men det är lättare att läsa andras problem än sina egna! Barnen kommer alltid i första rum! Har alltid gjort för både mig och Alex och som kanske lett till att vi glömde bort oss. Framtiden är oviss, jag hoppas allt löser sig till det bästa. Vad det nu än är?

Semester

Nu är det semester och på måndag drar vi till Rättvik där vi ska åka sommarrodel och gå på Leksands sommarland!  Skönt med ledigt men har inte kommit in i semester känslan än. Men när vi åker tror jag den faller in :)

Snart sommar

Snart semester 7 arbetsdagar kvar för mig ! Sen 5 veckors ledighet sen jobba 1 vecka för att sen vara ledig 1 vecka till .

Tänder

Jag har alltid haft någon slags fixering på tänder! Du kan va döds snygg men är inte tänderna rätt så faller det snabbt. Inte lika farligt idag fast jag tittar mycket på tänder! De behöver inte vara spikraka, men kan ha någon gullig snetand gör inget, bara personligt. Men kan ha att göra hur mycket tandställningar jag har haft! Den fixeringen jag har, jag har drömt många mardrömmar om hur mina tänder ramlat ut osv. 

Jomensåatt

Man börjar ju närma sig 30 år! Så att tro man kan utföra disco dans som man gjorde för typ 10 år sedan! Då hoppar pensionärs knät ur led, sjukskriven, röntgen och sjukgymnast! Så säger jag tack för mig . Minisken och ledband fick stryk! Snyggt svullen... Men träna träna... Så jag blir snabbt bra, håll tummar! 

Kors i taket

Vi har börjar renovera i källaren! Vi fixar en riktig tvättstuga . Spacklar som grisar! Men allt blir bättre än detta! Nu händer det grejer och framtids visioner har vi som faktiskt börjar bli sanna och ta fart! Vår utbyggnad på balkongen som ska bli ett rum. Eventuellt fasad!? Men dränera måste vi med göra! Men i vilket fall som helst så har vi fått mycket gjort :)